Ibland är det skönt att ge fria tyglar.
Ibland är det ännu skönare att bara kasta bort dem helt!
… för jag tröttnade på att all, verkligen all utrustning som passar islandshästar är svart eller, i undantagsfall, mörkbrun. Och för Gestur, som verkligen går bra på hackamore, finns inte heller mycket som passar att välja på. Så jag tog saken i egna händer, eller snarare jag ritade vad jag ville ha och lade saken i fantastiska sadelmakaren Christina Malmstens händer.
Det här är resultatet:
Mest nöjd är nog Gestur som dyker i tränset när det kommer fram. Till vanliga tränsbettet säger han nu “nej tack” och vänder demonstrativt bort huvudet. Så kan det va…
Kolla in vad Christina gjort mer – hon är fantastiskt skicklig: www.cmsadelmakeri.se/
Det har inte blivit så mycket ridning som jag hade velat de senaste månaderna, på grund av väder, jobb och studier. Men nu så har det då äntligen kommit lite snö. Inte mycket, men lite. Den har väl legat i alla fall en vecka nu och det går äntligen att rida på volten igen! Jag har varit så trött på denna vinter som började med enbart regn, regn, regn och lera. Denna lera som började äta sig in till och med under kläderna så fort man gick utanför dörren. Och Gestur har väl aldrig varit så smutsig.
Nu är det äntligen vitt (och betydligt renare och trevligare) och träningslusten har börjat komma tillbaka. Det blir något/några pass i veckan på banan och några ute i snön med konditionsträning.
Sitsträningen med Kajsa i höstas sitter fortfarande kvar i minnet, men även den börjar det bli dags att ta nya tag med. Jag känner dock att värken just nu gjort mig så spänd att det är spänning i alla rörelser över huvud taget Ska eventuellt prova med feldenkrais-träning/behandling under våren och se om det kan hjälpa mig att släppa lite spänningar och höra om Kajsa kan komma tillbaka snart igen.
Det är alltså mycket som är på gång att sätta fart nu. Gestur har dessutom de senaste månaderna varit lite tjafsig i munnen och jag har nu kontaktat Lars Wadås efter tips av en granne. Han är veterinär och hästtandläkare och jag sitter just nu och hoppas på att han ringer upp och meddelar att han kommer ut och tar en titt på Gestur snart.
I övrigt har det blivit mest bettlös ridning den senaste tiden. Jag har ju under åren provat olika varianter med bettlöst på Gestur, men han har aldrig visat sig särskilt bekväm med dem. Vi har provat sidepull med rep- och med lädernos, indian hackamore, repgrippa och kapson, men han visar tydligt att han inte vill ha kontakt med tygel och hand i dessa. Så, eftersom han ändå verkade gilla hävstångseffekten med bett beställde jag hem ett hackamore för att prova. Jackpott! Han trivs verkligen superbra med det! Så, hackamore är det som gäller för det mesta nu. Och så enkelt det är. Han dyker ner i tränset själv och sedan är det knappt ett tygeltag under ridturen då jag verkligen tränar på att i första hand använda sitsen.
Har inga nya bilder att bjuda på då fotografen kurat inne i värmen istället för att följa med ut i stallet, men en snöglad pålle hälsar!
Är vad som gäller just nu. Och det har hänt mycket sedan första gången Kajsa Ränkfors var ute hos oss i somras. Här kommer en liten redogörelse för hur jag har arbetat med centrerad ridning den senaste tiden, men också lite allmänt om detta typ av tänk.
Träningspass nr 1 – axelproblem
Första gången jag träffade Kajsa igen efter alla dessa år hittade hon en snedhet i mina axlar – jag bar den vänstra axeln flera centimeter högre än den högra. Jag hade inte märkt någonting och blev tvungen att be James ta en bild på mig bakifrån – och blev chockad när jag såg hur det såg ut. Kajsa hjälpte mig att hitta rätt på hästryggen och sedan började jag tänka på detta i det vardagliga livet.
När Kajsa kom tillbaka ungefär en månad senare var detta problem nästan borta! Jag hade gjort min hemläxa väl. Och det blev en stor skillnad på min ridning. Framför allt har jag ju tidigare haft problem med att ha vänstersidan inåt – eftersom jag då samtidigt hållit den högre och inte “öppnat upp” den har jag försökt kompensera det i själva ryggen. Det som delvis har hänt då är att jag tappat den jämna kontakten med sittbenen. Kajsa påminde mig om den mycket talande bilden att ha “sittbenen i-pluggade” (jag tänker mig som en stick-kontakt). Båda sittbenen ska alltid vara i-pluggade, inte tappa kontakten. Detta var också en stor hjälp när jag fortsatte att träna sitsen på egen hand. Jag fick också börja tänka på att inte kollapsa i högersidan, utan orka bära upp överkroppen även där.
Men, under den månad som gick började det kännas som om jag var sned. Jag har tidigare haft en ganska rak sits, ingen snedhet i bäcken eller rygg, vilket jag har varit otroligt tacksam för. Nu började jag bli rädd att jag höll på att bli ordentligt sned. När jag tittade ner på min sits i sadeln kunde jag se att mitt vänstra ben låg an mot häst/sadel på ett annat vis än det högra och låg något längre fram. Jag började försöka experimentera en del med min sits men det kändes som om jag bara blev mer och mer spänd och vid ett tillfälle kände jag hur Gestur började ledsna på sin matte och tyckte att om jag bara höll i mig så kunde vi väl i alla fall bara ge oss ut och springa!
Tur att Kajsa snart skulle komma tillbaka!
Träningspass nr 2 – att härma det som känns fel
Kajsa kunde genast se att min axel blivit mer i plan med den andra och mina sittben var bra ipluggade. Jag beklagade mig dock över att jag börjat få ont i vänster fotled, ett problem som kommit och gått lite under många år, och att jag även emellanåt kunde känna en spänning i vänster knä, som jag trodde berodde på att jag försökt rätta till benet så att det låg som det högra.
Kajsa började med att granska mina ben, men menade att båda låg där de skulle och linjen var fin, så jag skulle inte lägga för mycket vikt vid att det ena kanske låg lite längre fram – troligen är det i knäet jag böjer det vänstra liiite mer. När vi efter att värmt upp lite med andningsövningar och känt in kroppen började rida lite mer fritt började hon (som alltid) spana in oss bakifrån och kunde se att jag med vänster höft gjorde en något vidare rörelse än med höger.Hon bad mig att med den högra höften försöka härma den vänstras rörelse, ett knep jag vet att hon nämnt flera gånger förut, för länge sedan.
Och genast började någonting hända! Det kändes som om mina höfter blev flera decimeter vidare och plötsligt kunde jag känna en lösgjordhet i hela kroppen som inte funnits förut, inte på länge i alla fall.
Det mest fantastiska var att denna känsla har sedan dess funnits kvar varje gång jag hoppat upp på hästryggen. Det var en sådan aha-upplevelse som lärde kroppen något nytt, som inte försvinner lika lätt igen. Det är en känsla av lösgjordhet som jag inte känt på länge och jag känner mig mjukare och smidigare när jag hoppar av efter en ridtur än när jag hoppar upp. Så tiden jag spenderar i sadeln gör min kropp och värk gott – jag blir mjuk och musklerna låter mig vila. Dessutom hänger mina ben numera mer jämnt på båda sidor och Gestur har självmant börjat välja höger galopp igen. Och det enda jag gjorde, eller är medveten om att jag gjorde i alla fall, var att börja härma den avvikande rörelsen.
Däremot känner jag att jag den senaste tiden ridit med så mycket spänning i rörelserna att jag knappt vet hur jag ska göra t.ex. en öppna längre. Så jag provar mig fram och så väntar vi på att Kajsa kommer tillbaka och ger oss mer ledning.
Och så lite teori
Hela upplevelsen har fått mig att återigen vilja läsa Sally Swifts böcker om centrerad ridning. Den första boken, Ett med hästen, fick jag på min 13-årsdag (efter de allra första kurserna med Kajsa) och har läst flera gånger. När jag nu började bläddra i den igen blev jag påmind om alla talande bilder och illustrationer boken innehåller. Som några av grunderna:
De 4 grundstenarna:
- mjuka ögon
- riktig andning
- balansering – centrering
- byggklossarna
Dessa fyra grundstenar är något som jag nu kommer att gå igenom flera gånger under varje ridpass och som man bör komma tillbaka till hela tiden och checka av – finns de där.
Några andra bilder som Kajsa gett mig nu är ju just att ha sittbenen i-pluggade, att ha tyngder (tänk duk-tyngder man har för att duken ute inte ska flyga iväg, i armbågarna och att spetsa öronen – så som hästarna gör.
I boken Ett med hästen finns oändligt mycket fler talande bilder, t.ex. simfenorna på höftlederna, och jag rekommenderar verkligen alla som inte någon gång läst den att göra det. Den är också otroligt bra för att öka förståelsen för hur så väl vår egen kropp som hästens fungerar rent fysiskt, vilket ju just är en grundförutsättning för att vi alls ska kunna rida!
Igår började att på allvar läsa den andra av Sally Swifts böcker, Centrerad ridning, en bok för ryttare på alla nivåer. Jag köpte denna bok för flera år sedan, men det har inte blivit av att jag på allvar satt mig att läsa ordentligt. Den är inte lika fylld med bilder och går inte riktigt att läsa på samma sätt. Däremot är den uppbyggd med konkreta övningar i ridningen, steg för steg och min tanke är nu att börja med dessa övningar samtidigt som jag håller koll på grundstenarna och de utmaningar min kropp erbjuder mig vid ridningen. En mycket bra bok som jag rekommenderar alla ryttare att ha hemma, (men börja med att läsa Ett med hästen!).
Intressant var att jag i ett av de sista kapitlen fick syn på ett avsnitt som jag inte lagt märke till förut – det handlar om att minska smärta och värk med hjälp av centrerad ridning. I detta kapitel berättar Sally Swift om flera olika ekipage som haft problem med värk och hur ryttarna har blivit hjälpta av den centrerade ridningen. Och jag kände igen mig – det var ju exakt vad jag upplevt den senaste månaden!
Slutligen
Årets boktips:
Ett med hästen, av Sally Swift
Centrerad ridning – en bok för ryttare på alla nivåer, också av underbara Sally Swift.
Köp dem, läs dem och framför allt använd dem!
Diskussionen om longeringens vara eller inte vara är alltid ett hett diskussionsämne inom så väl den “engelska” ridningen som inom natrual horsemanship.
Jag tror att longering i rätt form kan vara otroligt utvecklande för både häst och människa. Men att bara valla hästen runt runt sig medan man själv står stilla har jag svårt att se en riktig poäng med. Longeringspass bör vara korta, intensiva och fokuserade.
Jag använder longering för att stärka kommunikationen och för att hjälpa Gestur att hitta sin egen form och balans – att kunna bära sig bättre. Ofta varierar jag korta longerings-sekvenser när vi är ute och går, eller när vi tränar på ridbanan. Ibland tar jag enskilda longeringspass när vi är på väg upp eller ner från hagen.
Ofta använder jag en vanlig grimma eller repgrimma, ibland kapson. Fördelen med repgrimma är att Gestur förknippar den med kort, intensivt arbete och fokuserar på arbete så fort den kommer på. Nackdelen med alla form av huvudlag är att mina armrörelser så direkt påverkar hans huvud att vika inåt, mot mig, varav det blir svårare för honom att själv balansera sig.
Därav har jag börjat med att lägga ett långt rep runt basen av halsen istället. Vi har tränat longering så länge att jag egentligen inte behöver linan för att kontrollera riktningen – jag tränar ju även en hel del löst, utan jag vill ha linan främst för att kunna göra små korrigeringar och ge lite mer direkt inverkan och hjälpa honom med samlingen mer än vad jag kan göra löst. Linan ska alltid hänga löst – det är det första att träna på när man börjar i grimma!
Det är den första nyckeln i longering – hästen ska inte hänga i en tygel och det är inte människan som ska “bära” hästen runt i form. Longeringen är ett otroligt bra verktyg för att lära hästen att bära sig själv på böjda spår. I början var detta otroligt svårt för Gestur med sin enorma kropp och dåliga balans, men succesivt kan jag se hur hans hela hållning har påverkats och förbättrats i arbetet och även allmänt.
Under longeringen finns också möjlighet för hästen att uttrycka sig mer än under t.ex. ett ridpass, tycker jag. Som människa är det också en fördel att arbeta från marken då jag kan se vad som händer i hästens kropp och kan korrigera det från håll utan att påverka hans balans negativt som vi ofta gör som ryttare, även om vi inte menar det.
När jag påbörjade longeringsarbetet höll jag mig ofta till rundcorallen – den har vissa klara fördelar för människan: man slipper springa så *f-b*, men för Gestur hade den också födelen att ge honom ramen av ett böjt spår (jag började även träna voltarbete här av samma anledning) – då hans fokus lätt bryts och han spänner sig och blir rak och bara vill rusa rakt fram, var detta ultimat för honom. Viktigt att tänka på när man jobbar i en rund inhängnad är att verkligen inte hålla på för länge och att hålla arbetet aktivt, varierat och att byta varv ofta – det blir fort enformigt, hur kreativ man än är och man tappar snart orienteringen av att gå runt, runt.
Nästa steg var att överföra arbetet till den stora ridbanan och koppla ihop longering och voltarbete – att acceptera det böjda spåret och hålla balans och hållning utan det yttre staketets stöd. Här blev det klart svårare för Gestur! Det är viktigt att då som människa att verkligen tänka på att inte kräva för högt tempo innan hästen är redo för det. Se till att skritt sitter först, be om trav och se hur hästen svarar. Det viktigaste i allt arbete är att alltid be hästen om något, se hur den svarar/reagerar och gå vidare ifrån det. Det tog lång tid för Gestur innan han hittade att använda sin kropp korrekt i trav på böjda spår och fortfarande är det svårt i galoppen. Ibland kan han bjuda på några steg, men blir gärna rak igen då. Därför, igen, jag kan inte poängtera det tillräckligt – lyssna på hästen! När han är redo för en svårare övning kommer att han visa det!
Idag tränar vi longering lite varstans, när det passar. Det härliga nu är att i takt med att Gestur har lärt sig balansera sig bättre, kan han också uttrycka sig mer och busa loss lite även på böjda spår!
Här är lite bilder som exempel hur det kan se ut:
Här ser vi grundpositionen i longering. Jag går lite långt bak för att verka lite drivande. I nästa bild tar jag något steg framåt för att genom själva förflyttningen få en samlande verkan, positionen är i övrigt lite längre fram än “normalpositionen” och verkar något bromsande (därav den samlande verkan just i förflyttningen) :
Bilden jag har som top-bild visar en bra böjning i Gestur utan staketets stöd. Den visar en avslappnad häst och människa i kommunikation med varandra, men ingen vidare grad av samling. Det som har varit min största utmaning med Gestur är att han så fort det bes om samling blir otroligt spänd, ett fenomen som jag har förstått är relativt vanligt hos islandshästar, tyvärr.
I galoppen syns tydligt att han tappar böjningen, han orkar inte riktigt bära upp sig själv korrekt än, men det har hänt mycket den senaste tiden: 
Här kan vi se hur jag har stannat av och är på väg att ta ett steg bakåt för att påminna honom om att inte sticka iväg rakt fram, utan stanna med mig.
Viktigt när man arbetar på lina, återigen, ge plats åt vila och skoj! Då Gestur slappnar av bra när han får dra iväg framåt, använder jag fri galopp framåt som belöning för väl utfört, fokuserat arbete. Genom att göra så behåller han sin naturliga framåtbjudning under arbetet och det har också hjälpt att succesivt öka tiden han orkar fokusera.
Och ibland, för att få ordning på utrustningen och sig själv…
Det var en liten inblick i mitt longeringsarbete med lina…Ett mycket effektivt arbetssätt om det används korrekt – utvecklande för både häst och människa!
Och som sagt, lyssna alltid på hästen! Säger han att du har slutat fokusera på arbetet och bara vill ha uppmärksamhet från fotografen, så kommer han tala om det för dig 
Bestraffa aldrig hästen, särskilt inte när han kommunicerar med dig – gå till dig själv i första hand och se om du gjort fel och rätta till och fråga hästen om den vill försöka igen, chansen är stor att han faktiskt vill vara med dig i alla fall:
Ja, det börjar kännas som det.
De 2 senaste åren har jag nästan helt ägnat åt att få Gestur att länga överlinjen, behålla samling och balans på längre tyglar och kunna gå avspänt och avslappnat i olika tempon i alla gångarter.
Och nu är vi där.
Han börjar också vara så stark och välmusklad nu och ha en bra grundkondition att jag tycker det är dags att höja ribban ett snäpp. Så idag började vi om där vi var för 2 år sedan: tölt på böjda spår.
Hans tidigare erfarenheter gör att första reaktionen är spändhet, särskilt i höger sida av nacken och käken, som sedan sprider sig i höger sida av ryggen. Men just den biten kunde vi komma förbi förvånansvärt snabbt idag! Men, då blev det istället riktigt jobbigt att arbeta i tölt! Han söker en lägre form i tölten än tidigare, det är helt klart. Han söker framåt/nedåt men glömmer då att vinkla bäckenet och få in och med bakdelen (men om man ska jämföra honom med hur han var för några år sedan så är det ju fantastiskt att han är medveten om att han har en bakdel…). Så utgångspunkten får vara skritten nu, som är klockren, att bara genom att be om mer tempo locka honom till tölten. Jag vill att han ska välja den själv, just för att komma förbi motståndet. Att han själv ska tycka att tölten är en bra och trevlig gångart på ridbanan. Och det gick bra. Långt över förväntan faktiskt. Voltspår fungerar riktigt bra, öppna något svårare, men där vet jag att det även beror på mig och min sits som låter honom falla lite inåt. Och där kom spänningarna tillbaka igen. Men till slut kunde vi få några, avslappnade, korrekta steg. Härligt!
Brydde mig inte om huvudets position idag alls, utan använde egentligen inte tyglarna nämnvärt. I öppnan bara yttertygeln för korrigering. I övrigt endast sits och ett spö för att korrigera när bogarna flyger iväg. (Har för övrigt börjat kalla spöet för flugvispan, fungerar utmärkt när man är ute i skogen att skala av flugor och myggor som sätter sig på ganacher och liknande, mycket uppskattat av Gestur faktiskt – och en bra träning för spörädda hästar?!)
Men tankarna har börjat växa igen kring det här med formen och tölten. Vad är egentligen en bra form i tölt? Fungerar egentligen den “klassiska” dressyrformen optimalt i denna gångart?
Letade fram en gammal artikel jag läste för flera år sedan – jag tycker fortfarande att den är väldigt givande att läsa. Och det är intressant att den även lyfter islandshästarnas problem med formen (ur Catrin Wallbergs perspektiv).
Mycket läsvärt: http://www.landsbergaislandshastar.se/debatt.htm
Så, den närmaste träningen innebär:
- locka fram tölten genom samling och tempo i de olika övningarna och på böjda spår
- stärka den avspända formen i tölten, så att rörelsen verkligen går genom hela kroppen
- fortsätta stärka min sits (uppföljning av hemläxan för Kajsa Ränkfors den 11e augusti)
- öka bakbensaktiviteten på banan för bättre samling/vinkling i bäckenet. Måste göra små studs-stöd till bommarna så jag slipper släpa in de stora bomstöden varje gång.
Samtidigt fortsätter vi att utveckla longeringen/markarbetet så att Gestur lär sig att bära sig själv bättre (och jag använda min kropp tydligare och jämnare). OBS. Jag använder ju den lösa form av longering som Hempfling så varmt rekommenderar och då Gesturs och min kommunikation är så stadig nu använder jag endast en rem runt halsen (som syns på top-bilden). Linan är aldrig sträckt och belastning ska självklart inte läggas på nacken alls! utan linan hänger slak och det är mitt kropsspråk som guidar Gestur att hitta sin hållning och bärighet. Mer om detta arbete i ett annat inlägg.
Bilder på Gestur när han går avslappnat och framåt utan att rusa i trav och galopp. Det var det här som varit målet hittills, nu hägrar högre form av samling!
(i travbilden ska jag precis ta in honom på volt, därav min vridning – Gestur har inte hunnit svara än bara. Det blev en jättefin liten rund volt!)